SethP's webbplats - absinthistoria

Absinthistoria

Absinthe setupAbsint är (tyvärr) omgärdad med en hel del myter, vantolkningar och rena felaktigheter. I huvudsak beror dessa på absintens fascinerande historia, som dessutom är märklig på så vis att den till skillnad från andra spritdrycker faktiskt totalförbjöds i ett stort antal länder mellan ca 1910 och 1915. Men under 1990-talet påbörjades "återuppståndelsen" och den skedde egentligen på grund av att en del spritproducenter (i nuvarande Tjeckien) som egentligen inte hade någon kunskap om absint började tillverka så kallad "absinth". De väckte dock ett intresse och mycket fort togs fakta om både absintens historia som dess kemi, egenskaper, tillverkningssätt och juridiska status fram. Så, för att belysa denna historia är det lika bra att jag börjar från början.

Det är nog inte helt klarlagt vem som först började tillverka absint som vi känner drycken idag, eller vem som skrev receptet. Absintens historia går tillbaka åtminstone till 1790-talet. Men detta gäller alltså spritdrycken absint för egentligen betyder absint helt enkelt bara malört (efter dess latinska namn artemisia absinthium), och långt tidigare än 1790-talet gjordes olika extrakt av malört som ansågs ha många hälsofrämjande egenskaper. Det var just som en hälsotonic som en viss Dr. Pierre Ordinaire började lansera den alkoholhaltiga drycken absint alldeles efter den franska revolutionen 1789. Frågan är dock om det var han eller kanske egentligen Henriette Henriod (eller systrarna Henriod sägs det ibland) som kom på receptet. Hur som helst kan man anta att det var Dr. Ordinaire som började göra drycken känd, åtminstone regionalt. Han reste nämligen omkring en del i och runt Val-de-Travers i Schweiz, nära gränsen mot Frankrike, och sålde absint till bönder och småstadsbor under premisserna att det var ett botemedel mot i stort sett alla krämpor man kunde tänkas ha. Ryktet spred sig och nådde en man vid namn Major Daniel Henri Dubied (1758-1844) som såg den ekonomiska potentialen, kanske mer än de hälsobringande effekterna, i absint. Dubied köpte receptet av Henriod (inte av Dr. Ordinaire) 1797 och började tillverka absint i större skala i Couvet, Schweiz. Det dröjde dock inte länge förrän Major Dubieds svärson Henri-Louis Pernod ansåg att lokalerna i Couvet var för små och startade det som snart blev Pernod Fils absintdestilleri i Pontarlier (i regionen Doubs) i Frankrike, nära gränsen till Schweiz.

Absinthe Pernod Fils-etikettExtrait D'Absinthe Pernod Fils. Det namnet förpliktigar. Pernod Fils absint blev under 1800-talet en de-facto-standard för hur en absint skulle vara. Om det sedan berodde enbart på absintens förträffliga egenskaper och smak eller om det snarare berodde på de inblandades sinne för affärer låter jag vara osagt. Faktum är dock att Pernod Fils startade i relativt blygsam skala men redan 1850 hade de 26 pannor och man tillverkade då runt 20 000 liter absint per dag. Framgångarna kan kanske också ha att göra med det, för den tiden, progressiva synsätt som ägarna hade till både de anställda och till social utveckling i allmänhet. (Värt att nämna redan nu är lite kort om den moderna Pernod Absinthe. Detta är inte samma bolag som då och det är enligt mer kompetenta kännare inte alls samma absint. Jag kommer att återkomma till detta på faktasidan.)

Absintens popularitet ökade definitivt också i och med att franska soldater som tjänstgjorde i kolonierna, framför allt Algeriet mellan 1844 och 1847, tilldelades absint som ett medel för att desinficera vatten. Några stänk absint i vad som förmodades vara otjänligt vatten skulle göra det okej att dricka. Man kan väl kanske säga att det efter hand snarare blev några stänk vatten i absinten istället? Hur som helst. De franska kolonialtrupperna tog med sig smaken för denna "hälsokur", denna av staten och befälen anbefallna vattenrenare, hem till Frankrike efter tjänstgöringstiden och de gjorde det helt enkelt allt mera populärt att dricka absint.

Det rykte som absint har numera härrör dock främst från tiden som brukar kallas la belle époque och som symboliseras av framtidstro, kulturell utveckling, allmän optimism och fred. Uttrycket lanserades inte förrän efter det första världskriget och kan därför antas vara en något romantiserad bild av tiden före kriget.

Det som kanske framför allt förknippas med absint är boulevarder och caféer i Paris runt det förra sekelskiftet, bohemer och avantgardistiska konstnärer, Moulin Rouge och andra etablissemang. Tidpunkten efter ungefär fem på eftermiddagarna kom, särskilt i Paris, att kalla "le heure verte", alltså den gröna timmen, och den var grön av en viss anledning kan man kunna säga. Då fylldes boulevarderna och caféerna av människor ur den markant framväxande medelklasen, människor som efter dagens arbete påbörjade sin mer eller mindre sedvanliga "happy hour", alltså le heure verte. Absinten flödade, människor var (oftast) glada och luften fylldes av de påtagliga aromerna från absint som tillreddes på uteserveringar och i lokaler. Konstnärer, bohemer, författare och poeter bidrog också till att ge absinten en viss aura. De som är kända för sitt absintdrickande och som också skrev om och avbildade den ädla drycken är bland andra Paul Verlaine (som nog helt klart kan sägas var absintist), Paul Degas, Henri Toulouse Lautrec, Edouard Manet, Arthur Rimbaud, Oscar Wilde, Picasso och så klart (?) Vincent Van Gogh. (Att den senare skar ena örat av sig själv skylldes främst på att han drack absint.) För oss svenskar så var till exempel August Strindberg alls icke någon oäven absintdrickare.

 

Absintförbuden

Swiss Absinthe Prohibition PosterDet är trots allt ett faktum att absint förbjöds i ett antal länder under 1910-talet. Schweiz drabbades av ett sådant förbud 1910. Andra länder i Europa som förbjöd absint var till exempel Frankrike 1915 och Tyskland 1923. På andra sidan Atlanten förbjöds absint i USA 1912 och det "effektiva" förbudet där upphävdes så pass sent som 2007. I Kanada blev det upp till varje provins att avgöra hur lagstiftningen skulle se ut. Men samtidigt finns det många länder som faktiskt aldrig drabbades av något förbud mot absint. I huvudsak gäller detta dock länder där efterfrågan inte var särskilt stor, till exempel Storbritannien, Danmark, Sverige och Spanien. (Spanien kom dock att utmärka sig något efter förbudet i grannlandet Frankrike.)

Nu måste man ju ändå ställa sig frågan om vad det egentligen beror på att absint trots allt förbjöds i ett antal länder och under så pass många år? Något måste ju ändå ha gjort att skadeverkningarna ansågs så pass allvarliga att man beslutade om att förbjuda drycken?

Ja, de alkoholrelaterade skadeverkningarna är självklart en aspekt som inte går att bortse ifrån. Men det handlar i realiteten inte om några särskilda skadeverkningar som endast absint kan skyllas för, utan det gäller i så fall alkohol generellt. Alkoholism var ett ganska stort samhällsproblem under 1800-talet och kring förra sekelskiftet och knappast bara Frankrike. Även Sverige och t ex USA hade samma problem. Den relativt omfattande alkoholismen gjorde att nykterhetsrörelser runt om i världen började växa rejält och göra sig alltmer gällande i den politiska debatten, framför allt kanske under den senare delen av 1800-talet.

Mitt under denna vurm för nykterhet drabbades vinproducenterna i Frankrike av vinlus och denna skadeinsekt tog kål på nästan alla vindruveodlingar i Europa. När vinindustrin senare sakta började återhämta sig upptäckte den dock att människor hade börjat dricka absint istället, och att de dessutom hade fattat tycke för denna "nymodighet". Detta (alltså rena konkurrensskäl) gjorde att vinindustrin slog sig samman med nykterhetsrörelsen i en sorts ohelig allians, ohelig åtminstone med dagens mått mätt. Absint var nämligen på den tiden en oerhört populär dryck i Frankrike och absintdrickandet hade i princip ersatt konsumtionen av vin, förmodligen mest på grund av vinlusens härjningar som gjorde vin mycket dyrt. För vinindustrin handlade det alltså om en utsatt konkurrenssituation. Nykterhetsrörelsen fick å sin sida en "lämplig" syndabock som man så att säga kunde fixera sina ansträngningar på, med vinindustrins benägna bistånd. Vin sågs helt enkelt som en måltidsdryck medan absint utpekades som roten till i princip allt ont. (I USA vet vi dock att nykterhetsrörelsen och politikerna drev igenom den så kallade förbudstiden då alkohol över huvud taget i princip totalförbjöds.)

Något som också bidrog till absintförbuden, och som försåg nykterhetsrörelsen och vinindustrin med vetenskapliga argument mot absinten, var den kemisktekniska utvecklingen. Man fann nämligen att absint (oftast) innehåller ett ämne som heter tujon.* Detta ämne är i sig giftigt och ska aldrig konsumeras i några påtagliga mängder. I små mängder har det dock visat sig vara helt ofarligt. Problemet var att det tidiga 1900-talets kemiska analysmetoder och vetenskapliga metodik inte alls kan sägas ha varit på samma nivå som idag. Visst! Man hittade faktiskt ämnet tujon i absint, och detta föranledde till exempel en del experiment på djur där en kontrollgrupp utsattes för alkohol (utan tujon) och en annan för koncentrerat tujon, alltså i helt klart livsfarliga mängder. Självfallet visade det sig att djuren somnade, eller kanske rättare sagt blev medvetslösa, av alkoholen men att de dog av tujonet... Alltså; Tujon är farligt och bör undvikas! Men frågan är hur mycket tujon absint egentligen innehöll på den tiden, eller idag? Skadliga ämnen, eller spår av skadliga ämnen, kan hittas i snart sagt vilket livsmedel som helst. Mig veterligen finns det nog inget livsmedel som är undantaget. Den tidens analysmetoder kunde dock i stort sett bara säga att absint (oftast) innehåller tujon. Nu för tiden vet vi, tack vare eldsjälar som t ex Ted Breaux**, att vare sig nutida absint eller den absint som fanns under la belle époque innehåller mängder som ens kan påvisas ha några skadliga effekter över huvud taget. (Källa: Chemical Composition of Vintage Preban Absinthe...)

En händelse som slutligen kom att bringa absinten på fall, åtminstone i Schweiz men av allt att döma även i Frankrike, var det på den tiden uppmärksammade fallet Jean Lanfray. Lanfray var en enkel lantarbetare i Schweiz som mördade sin egen familj (hustru och två döttrar) i ett familjedrama och uppenbart alkoholrus. Att Lanfray var alkoholiserad och drack litervis med vin samt en del annan starksprit mer eller mindre till frukost under dagen för dådet fäste man ingen större uppmärksamhet vid. Det var de konstaterade och i sammanhanget knappa sex centilitrarna absint som gjordes till den huvudsakliga måltavlan, åtminstone i den tidens media och bland absintens motståndare. Det var alltså den enormt populära absinten som utsågs till att vara boven i dramat, och inte så mycket Jean Lanfray och hans alkoholkonsumtion i övrigt.


*) Mycket mer om tujon, dess effekter, relationen till absint och en rad vetenskapliga analyser finner du på en undersida på absinthes.com.

**) Jag länkar här till ett av mina egna blogginlägg, framför allt för att du kan se ett föredrag av Ted Breaux själv där.

 

Tiden efter förbuden

När förbudet implementerades i Frankrike flyttades en del av tillverkningen (framför allt den populäraste Pernod Fils) till Spanien. Det landet hade inte drabbats av något absintförbud och där, närmare bestämt i Tarragona några mil sydväst om Barcelona, producerades Pernod Fils absint helt lagligt fram någon gång på 1960-talet då de allt mer vikande försäljningssiffrorna gjorde fortsatt tillverkning kommersiellt olönsam. I Schweiz upprätthöll en antal mindre "destillerier" traditionen och det brändes absint i lönndom under i princip hela 1900-talet. Deras "moonshine"-absint kom att kallas La Bleue eftersom man inte gärna ville färga produkten och framför allt inte grön, allt för att innehållet i flaskorna inte skulle kännas igen alltför lätt. För Sveriges del importerades det en del absint från restlager i Frankrike även åren närmast efter det franska förbudet 1915. Frankrike fortsatte alltså att exportera den absint som redan hade tillverkats och fanns kvar i lager. Men sedan, när alkoholförsäljningen monopoliserades i Sverige, blev det en policy (alltså inget förbud i lag) från Systembolagets sida att inte saluföra spritdrycker starkare än ca 45 - 50 %. Med tiden uppstod dock även i Sverige ett illasinnat rykte som gjorde gällande att absint skulle vara något både olagligt (?) och dessutom hallucinogent, alltså betydligt farligare och skadligare än andra spritdrycker. Men det är helt enkelt ett rykte som inte stämmer vilket jag också kommer att skriva mer om på faktasidan.

Frågan är dock om man inte kan skylla åtminstone en del konstnärer och författare under la belle époque för att ha bidragit till att mystifiera absint? Ett begrepp som kommer från den tiden är ju till exempel den gröna fen (la fee verte) som ett smeknamn eller ett öknamn på absint. Det namnet antyder i korthet att en grön fe, eller kanske någon form av överjordisk inspirerande musa, kan uppenbara sig för dem som dricker absint. Det ligger alltså hyfsat nära tillhands att säga att absinten skulle ha mer eller mindre hallucinogena egenskaper, även om man får anta att det kanske snarare var ett uttryck av konstnärlig frihet. Två ganska kända målningar från den tiden visar hur absintören (l'absintheur) ansätts eller uppvaktas av denna gröna fe.

 

Man kan följaktligen säga att drycken absint fick ett allt mer suspekt rykte med tiden. Efter förbuden på 1910-talet fanns det dessutom inte någon som effektivt reviderade detta (inte förrän på 1990-talet ungefär). Absint blev helt enkelt till den där mystiska drycken som fick en att hallucinera, den som som kunde få en att skära av sig öronen och som kort sagt kunde göra en galen. Spännande eller skrämmande? Det var helt upp till var och en att bedöma. Absint drogs i varje fall med ett stigma som det skulle krävas en del ansträngningar för att få bort. Av allt att döma så finns detta stigma i viss mån kvar än idag, men det blir i alla fall bättre och bättre med tiden. Från 00-talet ungefär och framåt skulle jag nog vilja påstå att det har blivit signifikant bättre. En del missuppfattningar finns dock alltjämt kvar. Till exempel den förhållandevis spridda uppfattningen om att absint måste innehålla så mycket tujon som möjligt, eller som är legalt möjligt i alla fall, och att denna "höga" tujonhalt gör drycken till något helt annorlunda än andra spritsorter.

Numera håller genuin (alltså äkta) absint sakta men säkert på att återvinna något av sin forna glans. Detta är dock långt, långt, långt ifrån detsamma som att drycken håller på att återvinna sin forna storhet. (Att som i Frankrike ca 1910 konsumera i runda slängar 36 miljoner liter absint per år är nog inte ens önskvärt om man förhåller sig "nyktert" till saken.) Det gäller dock att se upp med vad som faktiskt är absint och vad som i själva verket inte är något annat än smaksatt sprit och som till helt klart övervägande del aldrig kommer i närheten av samma smak och karaktär som hos äkta absint. Mer om detta på nästa sida där jag behandlar fakta och rådande kunskapsläge.


next