Jag & "min" absint
Erfarenheter och reflektioner
Så, hur kom jag på idén med att börja ha absint som hobby?
Tja, många är det som håller på med öl eller vin, och som till och med tillverkar dessa drycker själva på hobbybasis eftersom hembryggning inte är olagligt. Sedan finns det ju en stor mängd människor (framför allt män skulle jag tro) som har whisky som ett stort intresse och en hobby. Dessa kan sitta i timmar och tala om olika produktionssätt, karaktärer och nyanser på dryckerna, historik, regler, lagar och normer. Men jag, som alltid försöker vara lite "annorlunda", har helt enkelt fastnat för just absint.
Från början var mitt intresse för absint dock ganska ringa. Men jag var ändå lite fascinerad av den där "förbjudna" drycken som var "olaglig", som eventuellt kunde ge hallucinationer eller åtminstone hade vissa psykotropiska drag och som ändå fanns att köpa (lagligt, över disk) i det forna Tjeckoslovakien, men även i Danmark av alla ställen. Det senare hade jag åtminstone hört ryktesvägen. Men så kom det stora Internet in i mitt liv, lite på allvar så att säga, under 1990-talet. Det tog dock ett bra tag innan jag i princip råkade snubbla över information om att absint ("riktig" absint) faktiskt fanns att köpa i bland annat Tyskland, både över disk men även via Internet. Lite skeptiskt lagd som jag ändå är, eller försiktig om man så vill, så tog det ändå ett tag till innan jag vågade köpa två mindre flaskor absint för att prova. Detta skedde i början av mars 2010. Först ville jag dock ta reda på lite mer... Jag kände mig helt enkelt tvungen att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Alltså; Skulle jag få en tripp (alt. "trippa balle") av att dricka absint? Skulle jag riskera att få böter eller kanske ett ännu hårdare straff om jag försökte få absint genom tullen? Var absint egentligen något för mig (kort sagt)? Och hur sjutton smakar absint egentligen?
Detta var frågor som jag kände att jag behövde få någorlunda svar på. Så därför gjorde jag som man brukar göra. Jag googlade, och se, där på nätet fanns det ju en hel del. Wikipedia, Systembolaget, Absinthe.se, The Wormwood Society och La Fée Verte var ju guldgruvor. Wikipedia gav en snabbare överblick. Systembolagets sajt visade att; Jo, för f-n! De sålde ju faktiskt absint (ett fåtal sorter som beställningsvara). Absinthe.se, som trots upphovsmannen och domänen är engelskspråkig, gav lite mer kött på benen med bra historik och en hel del recensioner. Slutligen registrerade jag mig på Wormwood Societys onlineforum där jag kunde ställa frågor och fick väldigt bra svar. Där handlade det, vid den tidpunkten, mest om vilka märken jag rekommenderades att prova och kanske framför allt om vilka jag definitivt skulle undvika. Om jag inte minns fel så fanns Père Kermann's Absinthe (se den första bilden nedan) att köpa via Systembolaget, men alla talade om för mig att sky den som pesten och det är jag rätt glad för idag. (Intresset för att prova även ett riktigt praktexempel till fuskverk växte dock, men jag var först och främst helt inriktad på att prova äkta vara.)
Vad det gäller beskrivningarna av smaken som jag fick ta del av så var det inte nedslående information på något vis för min del. Ändå blev jag väldigt positivt överraskad när jag väl kunde prova mina två första sorters absint i början av mars 2010 som sagt (se den andra bilden nedan). För det första så är jag inte särskilt förtjust i smaken av starksprit i sig men när jag tog mina första klunkar absint så var det som att dricka kylig och frisk sammet... som att insupa en sval bris i Alperna... och med en fräsch lakritsliknande smak av anis och fänkål blandat med inslag av en viss örtig kryddighet och en aning nyklippt gräs. Jag vart såld!
Min fördjupning
Absint blev i princip direkt till en hobby. Det fanns ju en hel del att ta del av. Till en början handlade det om mest om olika tillbehör, förutom att välja ut sorter och märken av själva drycken att prova vartefter. Ett glas och en absintsked fick jag med i det första köpet, men det fanns ju så mycket annat som olika stilar av glas och skedar. En del andra saker slog jag dock ur tankarna rätt snabbt eftersom somligt, för mig, var lite gimmickartat. Annat var helt enkelt bara för dyrt tyckte jag, t ex en absintfontän som helt enkelt fick bli en betydligt senare fråga. Så vad det gäller tillbehör så klarade jag mig fint med en vanlig plastbringare för isvattnet men ett antal fler glas och några fler skedar skulle jag ju behöva.
Sedan började även utforskandet av absintens historia ta fart lite mer på allvar. Det mesta läste jag på nätet och en del lyckades jag se i olika videos*, men vartefter mitt intresse ökade så köpte jag boken Absinthe - History in a bottle av Barnaby Conrad III där mycket av historien från absintens glansdagar gås igenom. Lite senare köpte jag även en DVD, Absinthe - a documentary, där den lite modernare historien redovisas.
Det räckte dock knappast att bara läsa och se filmer om dess historia. Det finns ju (presens) faktiskt myter och rena vanföreställningar att tackla också, vilket jag emellanåt engageras i. Bland annat den eviga frågan; vad är absint och vad är inte absint? Så länge det inte finns något bra namnskydd liknande det som finns för t ex champagne eller scotch single malt whisky så lär vi få dras med mindre nogräknade producenter som tillverkar fuskverk och ibland rena lurendrejerier. Jag vill i det här sammanhanget inte nämna några namn, men jag känner till åtminstone två sorters ??? (läs: crapsinth) som marknadsförs med argument om att de innehåller 100 mg/kg tujon. Den ena "produkten" säljs i skrivande stund (juni 2016) för € 179 (runt 1 600 kr SEK) och då handlar det om en (!) 75 cl flaska. Den andra säljs, prissänkt faktiskt, för £ 90 (ca 1 000 kr) och då är det en (!) 70 cl flaska vi talar om... Herregud! *facepalm*
Slaget är långt ifrån över.
*) Vad det gäller videoklipp på nätet vill jag verkligen rekommendera en föreläsning av Ted Breaux som han höll i oktober 2010 för Culinary Historians of Southern California - History of the Green Fairy: Absinthe (på Vimeo).
Svensk absint?
Nåväl. Hur ser det ut med (äkta!) absint som är producerad i Sverige kanske du undrar? Jodå, förhållandevis bra skulle jag vilja säga. Det finns fyra produkter som jag själv har provat än så länge. Det är i det ena fallet en fullt godkänd och i de tre andra faktiskt helt glimrande bra, närmast outstanding. Först ut var Absinthe Valkyria (t h på tredje bilden nedan) från Valkyria Distillery AB (tidigare Sankta Annas Bränneri AB). Det är en helt igenom duglig absint men dock något obalanserad (stjärnanis?) för att tillhöra det absoluta toppskiktet. Men lite senare kom den verkliga överraskningen och det var en grön och en ofärgad absint med namnen Grön Opal och Vit Opal (den sjätte bilden nedan) från Svensk Absint AB. Dessa, båda två, är faktiskt bland de absolut bästa (!!) absinterna i världen, och det är jag inte ensam om att tycka. Se gärna mina egna kortfattade recensioner i bloggen av Grön Opal och Vit Opal.
Från tidigare nämnda Valkyria Distillery AB kommer även Wolf Chili Red Absinthe (bild 7 nedan). Denna var en klar överraskning för mig och en rätt udda absint, måste man nog säga, med sin tydliga och ganska starka smak av just chilipeppar. Men det är ändå en mycket bra och lyckad variant av genuin absint. Personligen brukar jag spä denna förhållandevis duktigt (med isvatten så klart), men om man gillar riktigt stark och het chilismak så spär man helt enkelt bara med lite mindre vatten.
Den svenska absinten Quarantaine Absinthe Verte (bild 8 nedan) tog det ett litet tag för mig att både upptäcka och att prova. Det är en förhållandevis "enkel" variant, och som jag skrivit i min kortfattade recension (på bloggen) så tycker jag att den mår bra av att man kör med en sockerbit. Annars är det en helt duglig absint för nybörjare, skulle jag vilja säga. Med tillsatt socker så är det nog en absint för de flesta. :-)
Här finner du förresten även en aktuell listning av absinter på Systembolaget. I skrivande stund kan jag dock bara rekommendera Valkyriorna (original och Rouge). Pernods "absinthe" är dessvärre den gamla sorten, som alltså inte är någon riktig absint. De övriga är, i skrivande stund (april 2023), också olika former av fuskverk såvitt jag har erfarit, förutom Rasslebygds som jag inte vet något alls om och därför inte vill uttala mig om.
Bilder
Här följer några bilder från min egen absinthistoria.
Några kommentarer om bilderna:
Den första visar ett märke (Père Kermann's) som jag faktiskt inte har provat. Det är istället den som jag blev varnad för
innan jag bestämde mig för att prova två andra som fick betydligt positivare omdömen när jag frågade. Vad det gäller Père Kermann's så kan du ju notera färgen som knappast ser naturlig ut, och innehållsdeklarationen som anger både aromer (?), infusion av malört (knappast något destillat alltså), sötning i form av tillsatt socker och så artificiell färg som sagt.
De två sorter som jag provade första gången (den andra bilden) och som verkligen satte fart på min absinthobby var Mercier Abisinthe 72 och Verte de Fougerolles. Den förra var, åtminstone sett så här i efterhand, något obalanserad och rätt tam men den senare var betydligt smakrikare.
Den tredje bilden, som visar "Min samling", är långt ifrån aktuell och saknar en del märken som jag har druckit sedan dess, t ex Grön och Vit Opal (som jag skrivit om ovan och som visas på den sjätte bilden) men även exempelvis Duplais Verte, La Maison Fontaine Blanche, Jade 1901 (bild nr 4), Harlequin, Lucid, Blanche Neige, Enigma Blanche, Gustave, Apocalypse, Adnams Rouge och Valkyria Rouge... förutom ett antal mindre lyckade sorter och några rena fuskvarianter.. och dessvärre även en riktigt usel crapsinth...
På den tredje sista bilden, som är från oktober 2018, snickrade jag ihop ett vitrinskåp för min absint. Nu ska man egentligen förvara flaskor med åtminstone grön (eller färgad) absint mörkt och hyfsat svalt, dock inte kallt, för att klorofyllet (alt. färgämnena) inte ska brytas ned. Innehållet riskerar då att bli lite åt det brunaktiga hållet - en process som brukar kallas "feuille mort", och betyder ungefär "döda löv". Denna (färg)förändring påverkar, enligt uppgifter, dock inte smaken. Mörka flaskor skyddar en del. Det mesta i skåpet är dock urdrucket.. tyvärr.
Den näst sista bilden visar en sorts buteljering som man normalt ska akta sig för; nämligen flaskor och etiketter som talar om död, hallucinationer (tujon) och annat "otrevligt". Just den här dödskalleflaskan innehåller dock något så ovanligt (i just den här formen av flaskor alltså) som en helt ordinär och äkta absint vid namn Apocalypse.
Och så den sista bilden då. Den visar mitt i skrivande stund senaste (nya) tillskott. Det är svenska Valkyria Rouge med smak av chilli och lakrits, förutom grunden malört, fänkål och anis så klart (utan vilka det inte hade varit någon absint). En fantastisk kombination som inte är lika spicy som Wolf Chili (även den producerad av Valkyria Distillery). Färgen i Valkyria Rouge ser kanske inte så naturlig ut precis, men trots att den inte kommer från växtriket så tro mig.. Den är åtminstone inte från något kemiskt. (Här på Wikipedia kan den riktigt vetgirige läsa mer om vad det handlar om.)
Om du är intresserad av mina erfarenheter av absint i övrigt så rekommenderar jag alla de relaterade inläggen på min blogg. De börjar dock med det senaste först, så du får scrolla ner och hoppa framåt om du vill ta del av dem i kronologisk ordning.
Skulle du vilja fråga mig något om just absint så tar jag gärna emot dessa frågor via e-post. I så fall når du mig på adressen contact.me(a)sethpylad.se
Jag hoppas att informationen här på mina absintsidor har varit intressant, och kanske även till en del hjälp. :-)